Att nu våga ta tag i att finna sig själv är skrämmande, för jag vet inte vem jag är eller vad jag kommer hitta.
Allt för länge har man identifierat sig med depressionen, där är man trygg, där vet man vem man är. Gång på gång trycker man ner sig själv i skiten igen, för där känner man en sorts sjuklig trygghet. En falsk trygghet, dit man lurar sig själv gång på gång.

Människor runt omkring mig tycker alltid att mina största personliga drag är att jag är snäll och glad. Men varför känner jag mig inte glad då? De berättar också för mig gång på gång att jag är väldigt söt och ser väldigt bra ut. Men jag kan bara inte se det dom ser, jag har ju insjunkna ögon, för smala ögonbryn, för utstående kindben, för risigt hår, för platta bröst, en mage som hänger över shortsen och viker sig när man sätter sig ned, för smala armar och otränade ben

Jag har ett stort och tjockt moln hängandes över mig när det gäller mitt eget utseende, och mitt självhat växer bara starkare..
Jag är mitt utseende, jag är min reflektion och min spegelbild och jag kan inte låta bli att hata det jag ser.