Hans hårda ord bara växer i hennes huvud och hon börjar döma sig själv. Misslyckad är vad hon är.
Det är inte bara hennes handlingar som misslyckats utan hela hon har utvecklats till ett misstag.
Tårar som rinner, ångest och panik utbryter och där sitter hon, en ensam människa som inte vet hur hon ska hantera situationen.
Hon skäms över sig själv, hon trodde hon kommit över denna känsla tidigare. Detta självhat som hon kämpat mot i flera år tidigare som nu var påväg tillbaka. Hennes ångest och panik är övermäktig och hon väljer den enda utväg hon kan, en nagelsax mot huden. Hon känner igen smärtan trots att det var många år sedan sist. Hennes ångest börjar smått att avta och paniken dämpar sig. Men skammen finns kvar där.
Hon skäms över att hon inte är starkare än så, hon skäms över sitt självskadebeteende, hon skäms över sig själv. Men främst skäms hon över sina känslor. Känslorna som numer infunnit sig i hennes inre, de mörka känslorna hon trodde hon blivit av med. Detta gör att hon även skäms över att be om hjälp, detta kommer bli en lång och ensam kamp.

Hon stänger av duschen men sitter kvar en stund tills lugnet infunnit sig. Sedan tar hon ett djupt andetag, reser sig upp och ställer sig på mattan utanför duschen. Hon undviker ögonkontakt med spegelbilden för hon vet att den kommer försöka övertala henne att söka hjälp, men hon vill inte, skammen är för stor. Hon är nu återigen tillbaka i botten, ensam.